Igår fick vi se vår lilla flicka. Absolut det bästa jag någonsin sett på en tv-skärm. Så himla häftigt att få se det lilla livet, inom sig. Hon var så livlig och rörde sig hela tiden, men ändå har jag inte känt någon än.
Allt var som det skulle i alla fall. Alla mått var lagom och allt i hjärta och hjärna såg bra ut. Bara det var en stor tyngd som lyftes bort. Hon är frisk, vad vi kunde se.

Åh, snart får jag min lilla Nikita!!

Jag har en konstig känsla i magen. Väldigt lik hunger, men det kan omöjligt vara. Jag åt för inte alls längesen. Men å andra sidan, sen när har min kropp betett sig som den ska?

Jag ligger hemma, ensam med en katt bredvid mig i sängen, den andra i soffan. Njuter av att kunna vara ensam och trivas i lugnet. Det kunde jag inte för ett halvår sen. Herregud, på söndag är det 6 månader. Månader av frihet. Åtminstone tre av de sex har varit det. Lugna, stillsamma, både på in- och utsidan.

Som jag njuter.

Jag har kommit att tänka en hel del, de senaste dagarna. Mycket på personerna i min omgivning. Jag har verkligen chockats över upptäckten, av hur många det är som inte finns i mitt liv, egentligen.

Familjemedlemmar, vänner i andra städer osv osv. Jag säger inte att detta gäller alla, men absolut de allra flesta, till råge. Ett telefonsamtal bort, ändå är det jag som ringer. 15min till Enköping, 55min till Stockholm. Trots det korta avståndet, så är det nästan Alltid jag som behöver sätta mig på ett tåg och åka. Det finns några få guldkorn som kommer hit, men om man jämför det antalet mot antalet människor, som gärna ses bara jag sätter mig på ett tåg, så blir man gråtfärdig.

Det sårar att folk är så bekväma av sig, att de indirekt är villiga att släppa en nära vän, en familjemedlem, en människa, för att en tåg- eller bilresa är för ansträngande.

Skamligt.