Det händer och har hänt så mycket. Fått barn, planerar dop m.m Många stora händelser på kort tid, vilket gör det extra påtagligt att vissa personer saknas. Stora personer i mitt liv, som av en eller annan anledning inte finns, eller kommer finnas med. Det är så fruktansvärt jobbigt och samtidigt som jag är så otroligt lycklig, vill jag bara stampa med fötterna och skrika rakt ut.

   Som mamma. Varför kan inte hon vara med? Kvinnan som jag älskar så fruktansvärt mycket, men som inte kan förmå att göra något åt sin sjukdom, beroendesjukdomen. Efter att tydligt sagt ifrån, sagt att detta är sista chansen, endå få en metaforisk smäll i ansiktet. Det gör så ont, för det finns ingen jag mer, skulle vilja ha med på denna resa, som inte redan är det. Samtidigt som jag är överlycklig, vill jag lägga mig på marken och gråta av saknad.

   Någonstans har min illusion spruckit. Jag visste att min mamma inte skulle närvara under allt som komma skall, men någonstans byggde jag upp en illusion av någonting så fint och komplett med andra personer. Det sårar mig att viktiga och stora personer för mig, inte visar något som helst intresse för mitt liv.

   Ibland är allt en vill ha, lite stöd, omtanke och kärlek.