Jag har kommit att tänka en hel del, de senaste dagarna. Mycket på personerna i min omgivning. Jag har verkligen chockats över upptäckten, av hur många det är som inte finns i mitt liv, egentligen.

Familjemedlemmar, vänner i andra städer osv osv. Jag säger inte att detta gäller alla, men absolut de allra flesta, till råge. Ett telefonsamtal bort, ändå är det jag som ringer. 15min till Enköping, 55min till Stockholm. Trots det korta avståndet, så är det nästan Alltid jag som behöver sätta mig på ett tåg och åka. Det finns några få guldkorn som kommer hit, men om man jämför det antalet mot antalet människor, som gärna ses bara jag sätter mig på ett tåg, så blir man gråtfärdig.

Det sårar att folk är så bekväma av sig, att de indirekt är villiga att släppa en nära vän, en familjemedlem, en människa, för att en tåg- eller bilresa är för ansträngande.

Skamligt.