Klockan är strax efter 02 på natten och här sitter jag på BB, klarvaken.
Nikita är nu ca 1 1/2 dygn gammal och allt går jättebra. Imorgon (idag) åker vi äntligen hem. Ska bli så skönt att få träffa katterna igen och att få vara i sitt eget hem, där man faktiskt kan fördriva tiden, när man inte kan sova. Visst, BB-tiden har varit bra och nyttig, men nu är hemlängtan så stor att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Drömmer mig bort till varmare platser. Sitter och kollar efter utlandsresor på nätet, och glömmer för en stund bort, att det är helt utom räckhåll. Att få läsa reseguiders tips och bara få fantisera en stund, ren tortyr när man inser att det får vänta nåt år. Mitt lilla hjärta brister en aning. Men trots att det är plågsamt, så fortsätter jag. En liten sucker for pain, som jag är. Dagdrömmaren, äventyraren, tjejen som alltid vill uppleva nya saker, nya kickar. Något som får adrenalinet att rusa.

Det skulle kunna bli min död, you know. Men nej, jag har kommit längre än så. Så jag sitter kvar i soffan, kollar på fina bilder på kristallblått hav och drömmer mig bort en stund till.

För vad ska jag annars göra när jag gått över 10 dagar och ingen bebis tittat ut ännu?

7 dagar kvar till bf, och jag kunde inte vara mer trött på att vara gravid, än jag är just nu. Ont i ryggen, ingen energi, blåslagen inifrån och förkyld till råga på det. Känner mig som en valross, men orange hår som knappt kan andas.
Nu får bebis komma!!

Jag har åtminstone turen att ha en helt underbar pojkvän, som ska fixa te till mig och snart kommer Denise över. Denna hopplösa dag kanske inte är så hopplös efter allt.